PauliineT

 

Jag har tappat räkningen, men jag tror att jag haft Millie hemma i 6 veckor nu.

Först hade hon hög feber en vecka, veckan därefter vad båda barnen lite snoriga och sen dök Corona upp.

Jag har varit så kluven och splittrad över hur jag ska göra med fsk och hur man ska tänka när det inte finns något rätt eller fel svart på vitt.

Men det har ändå känts som att man förväntas hålla hemma om man kan, så det har jag gjort.

Och de soliga och underbara dagarna vi haft det senaste är jag glad för det.
För jag hade aldrig kommit ut så mycket och utnyttjat både väder och natur om hon varit på fsk.
Charlie har det ju hittills lite smidigare inne utan massa kläder, även om han gillar när det händer saker. 

Och jag hade ju såklart inte fått umgås med Millie den tiden.

 

Så å ena sidan har jag börjat vänja mig och gilla och uppskatta det här "lunket", och tänker att det vore extremt korkat att lämna bort henne nu såhär min sista mammalediga tid (om nu jobb och allt klaffar och finns kvar i höst) för jag vet ju att jag kommer sakna den här tiden allra mest när jag väl är igång och jobbar igen. Och den här tiden kommer aldrig någonsin tillbaka.

 

Å andra sidan har jag känt mig så fruktansvärt otillräcklig för henne i princip all Charlies vakna tid. Han är på ALLT hon leker med, eller gör något rackartyg någon annanstans så jag måste fara efter, eller så bråkar dom, eller så är han trött och gnällig och ska bäras, eller sövas, eller så ska det fixas mellis/lunch/mellis (herreguuuuud vad det äts och går åt mat när alla är hemma!) med disk och röj efter det.

Ja, ni förstår. Hon får leka extremt mycket själv. Så trots att jag haft henne hemma 100% känns det inte som att jag kunnat ge min tid till henne mer än kanske 20%. Och de 20% när C väl sover har man ju inte alltid energi till att sitta och leka med små gubbar, leka kiosk eller bygga lego utan hade behövt tid att återhämta sig.

Och så kan jag inte låta bli att känna mig lite snuvad på sista mammalediga tiden nu när C äntligen är lite nöjdare och våren är på intåg.
Det är ju dessutom inte jättelångt kvar till sommarlov då hon blir hemma igen.

 

Idag ringde jag hur som helst förskolan för att kolla läget. Sist jag pratade med dom för typ 4 veckor sedan var de ca 50% personal & barn och jag fick en lite snorkig kommentar att: "Ja, vi har ju inga andra 15h barn här om jag säger så".

Så jag har liksom dragit mig för att ringa och känt att jag gjort fel som ens funderat på att lämna henne.

Men nu var allt i princip som vanligt både på Millies avdelning och alla andra, och idag var alla barn utan 2 där, och då även de andra barnen som bara går 15h.

Så vi pratade ihop oss här hemma och bestämde att hon ska få gå imorgon.

 

Hon blev så glad att hon började gråta när vi berättade det. Känslorna svämmade väl liksom över hos henne ♥

Såå fint att veta att hon trivs så bra och tycker så mycket om sina kompisar.

 

Så imorgon blir det tillbaka till den gamla vardagen. Ja, så gott det går då.

Det känns så konstigt. Nu handlar det ju inte om jättemycket tid då C sover, men jag undrar liksom vad jag ska göra hela dagen hehe, även om jag vet att jag förmodligen inte hinner nånting ändå.

Och det känns som att jag bryter mot någon oskriven lag.
Men det är ju ingen som vet hur länge det här ska hålla på, och lämnar alla andra som vanligt måste jag ju kunna göra det med utan att ha dåligt samvete? Annars får vi ju sitta inlåsta till jul?

Sen kommer jag nog ändå ha en öppen dialog med fsk och kanske inte alltid lämna (som jag känner nu), om de har ont om personal eller om man istället vill utnyttja en fin dag till en utflykt eller något.

Vi får se.

 

Men så är beslutet just nu så nu ska jag gå och plocka iordning hennes kläder och bygga ut vagnen så vi är redo imorgonbitti.

Kram och godnatt