Gravidkroppen.

 
 
Kroppen alltså, bra fantastisk ändå!
Jag gick upp ca 14kg under min graviditet. (Och jag som aldrig tyckte jag var så stor, vilken kanonkula där på slutet alltså!) Vägde något kilo mer än vanligt när jag blev gravid pga den första graviditeten då jag redan hunnit gå upp något kilo.
Ca 10kg ramlade av på två veckor men sen har det tagit tvärstopp.
4 envisa kilo kvar.
Inget konstigt, inget måste och ingen stress, jag vet. Det har ju bara gått 10 veckor än, men jag trivs inte.
Jag kommer i mina vanliga kläder, men dom sitter som korvskinn.
Jag trivs inte och jag har ingen självdisciplin alls gällande socker för tillfället.
 
Jag försöker komma ut i garaget och göra lite övningar några gånger i veckan, ca 20 min, men det är mest för att stärka rygg/axlar och bål.
Promenad med vagnen har det inte blivit så mycket det sista av olika anledningar. M somnar lite mer oregelbundet på dagarna och det har ju varit så dåligt väder så vi har mest varit inne.
Däremot har jag försökt komma ut på en egen promenad när A kommit hem. Den har inte blivit längre än 2km, men med en brant uppförsbacke för rumpan (varför får man så platt rumpa efter att ha fött barn?!) , men ändå händer det inget på vågen.
Jag kan säkert utöka promenaden, eller gå två varv så jag ändå är nära hemmet, men mitt största bekymmer är som sagt maten/fikat/godiset.
Visst blir man hungrigare och behöver äta ordentligt när man ammar, men det där sockersuget.
Måste försöka dra ner till bara helgerna iaf.
Svårt att blir hård mot sig själv när jag struntat i allt under graviditeten och varit lat i nästan ett år med både träning och fika.
Sen är jag lite sugen på att börja springa, men det ska man vänta med ett tag till va?
 
Och jag vet att vågen bara är siffror, och kanske kommer jag aldrig gå ner till min vanliga vikt igen, men minst 2 kg ner vill jag, för mitt eget välmåendes skull.
 
Nåja, lite måndagsfunderingar sådär, eftersom det är på måndagar man börjar.......

Motivation noll.

Här sitter jag i soffan på mitt arsle och borde vara på g till spinning, men nej, den avbokade jag 2min innan stopptid.
Förstår inte varför träningen blir allt eller inget för mig.
Antingen kommer jag igång superbra och får det på hjärnan, eller så bara tokvägrar jag och har ingen lust alls.
Hur hittar man balansen?
Och i detta läget, hur hittar man motivationen?
Nämnde jag att jag köpte järntabletter för ett tag sedan? Har känt mig himla pigg det senaste faktiskt, men när det gäller blotta tanken på träning så går kroppen i strejk.
Jag vill bara inte.
Måste vara vädret och min nya tjänst som suger musten ur mig.?

Tänk om man hade det här löpbandet att gå till igen, då skulle det inte vara några probelm, eller hur?
 


Och här förbannade jag mig över att höstens träning inte gett något resultat, men hey, magen är ju faktiskt på väg någonstans där!
Lår och rumpa kommer jag alltid ha, och här är dom faktiskt fulla av spinningmuskler, även om jag såklart hellre haft ett "thigh gap", så var jag fanimej stark och hyfsat vältränad innan Thailand!
Borde inte det räcka som motivation, att ta sig tillbaka dit, och vidare?

Morning run.





Nu ska det inte gå till överdrift, men en kort jogg till den här utsikten före frukost  (med samma utsikt) var nästan mer härligt än jobbigt. 
Jag var ju tvungen att passa på liksom ;) 

Godmorgon på er där hemma!