Min förlossningsberättelse, del 1 - Latensfasen.

Här börjar min förlossningsberättelse. Mer stödord än en berättelse, men iaf... 

 

 BF 30/3 - 2017.

Den 23/3 började slemproppen gå.
Resten kom 25-26/3

 

29/3
Jättetrött på morgonen och mensvärk.
Tog ett bad på kvällen.

 30/3 BF
5:48 :
Haft jätteont i svanken/ryggen plus mensvärk hela natten, vaknat varannan timme. Moler konstant i svank/mensmage och små förvärkar.
Rann när jag satte mig upp och läckte igenom ljusrosa på sängen. Ringde FL och fick tid för kontroll 10:30.


12:45 : 
Tappen 2 cm och öppen 1 cm.
Började få värkar på vägen hem och från ca kl 14 kom dom var 10:e minut.

22:14 :
Värkar var 7:e minut

31/3
8:40 :
Värkar med 6-8 min emellan hela natten, bara slumrat någon enstaka gång.

16:05 :
Värkar var 5-6min hela dagen.
Lyckats vila 2 h och nu kommer de bara var 7-9 minut.

20:48 :
Var 7:e minut och väldigt kraftiga och långa.
Tror att det ska vara dags snart. 

 1/4
15:32 :
Värkar hela natten & morgonen. Ringde FL på fm runt 11 och trodde vi skulle få åka in, men skickade Abbe att köpa alvedon.
Nu har det varit jättelugnt i 2 h, ca 10min emellan värkarna.

21:00 :
Gick och la mig, kl 22 kom Abbe in, men jag bara flåsade mig igenom massa värkar så gick ut på soffan.
Jättelånga och kraftiga värkar och skakar typ emellan av trötthet. 4-5 min emellan, men vid 01 ringer jag FL och säger att jag inte orkar mer.
Hon försöker få mig att ta alvedon och duscha, men jag säger att jag inte ens kan stå upp och redan har ätit alvedon hela dagen.
Får veta att de har mycket att göra och att vi kanske får åka vidare, eller göra det direkt.
Får tillslut komma in på kontroll så väcker Abbe och åker.
Inne runt 02, ligger med CTG en stund och hon tittar på min binda. Öppen 4 cm och tappen utplånad.
Det är dags, men dom har fullt så vi får åka till Värnamo.
Tror vattnet börjar gå när vi går ut i bilen.

 

.... fortsättning följer....

Ett år sedan.

Det slog mig idag, att det är ett år sedan det där svaga pluset trädde fram på stickan. 

Det var första morgonen på Santorini och jag hade kvällen innan haft en lustig känsla som satt i även på morgonen. 
Eftersom vi var på semester och det då brukar slinka ner en hel del alkohol valde jag att ta ett test. 
Och mycket riktigt. 
Vi hade inte försökt på allvar igen, men inte heller låtit chansen slippa förbi. Och tur var väl det. 
Vilken fantastisk första vecka på semestern. 
En vecka senare flyttade vi in i vårt hus, 8 månader efter det var graviditeten fulländad och lilla Millie entrade vår värld. 
Nu, snart 4 månader gammal, ligger hon och sussar så gott i rummet intill och jag har saknat henne sedan hon somnade.
Älskade lilla trollunge. 
Vilken resa. Vilken kärlek. Vilken välsignelse. 

Gravidkroppen.

 
 
Kroppen alltså, bra fantastisk ändå!
Jag gick upp ca 14kg under min graviditet. (Och jag som aldrig tyckte jag var så stor, vilken kanonkula där på slutet alltså!) Vägde något kilo mer än vanligt när jag blev gravid pga den första graviditeten då jag redan hunnit gå upp något kilo.
Ca 10kg ramlade av på två veckor men sen har det tagit tvärstopp.
4 envisa kilo kvar.
Inget konstigt, inget måste och ingen stress, jag vet. Det har ju bara gått 10 veckor än, men jag trivs inte.
Jag kommer i mina vanliga kläder, men dom sitter som korvskinn.
Jag trivs inte och jag har ingen självdisciplin alls gällande socker för tillfället.
 
Jag försöker komma ut i garaget och göra lite övningar några gånger i veckan, ca 20 min, men det är mest för att stärka rygg/axlar och bål.
Promenad med vagnen har det inte blivit så mycket det sista av olika anledningar. M somnar lite mer oregelbundet på dagarna och det har ju varit så dåligt väder så vi har mest varit inne.
Däremot har jag försökt komma ut på en egen promenad när A kommit hem. Den har inte blivit längre än 2km, men med en brant uppförsbacke för rumpan (varför får man så platt rumpa efter att ha fött barn?!) , men ändå händer det inget på vågen.
Jag kan säkert utöka promenaden, eller gå två varv så jag ändå är nära hemmet, men mitt största bekymmer är som sagt maten/fikat/godiset.
Visst blir man hungrigare och behöver äta ordentligt när man ammar, men det där sockersuget.
Måste försöka dra ner till bara helgerna iaf.
Svårt att blir hård mot sig själv när jag struntat i allt under graviditeten och varit lat i nästan ett år med både träning och fika.
Sen är jag lite sugen på att börja springa, men det ska man vänta med ett tag till va?
 
Och jag vet att vågen bara är siffror, och kanske kommer jag aldrig gå ner till min vanliga vikt igen, men minst 2 kg ner vill jag, för mitt eget välmåendes skull.
 
Nåja, lite måndagsfunderingar sådär, eftersom det är på måndagar man börjar.......