31:A Maj - Husköp, missfall & mammasamtal.

31:a Maj 2016 kommer jag aldrig att glömma. 

På morgonen gick vi in i en budgivning på ett hus så hela dagen var som en berg- och dalbana. 
Vi hade dessutom tid för ultraljud och kub-test på eftermiddagen och hade bestämt att vi skulle åka runt till våra föräldrar efteråt och äntligen berätta den glada nyheten. 

I väntrummet till ultraljudet får A ett samtal, vad jag tror är jobb, och sen frågar han när jag tror vi kan vara tillbaka från min mamma. 
Säger en tid men fattar inte varför han frågar då hans föräldrar inte skulle vara hemma förns senare. 
Efter en stund säger han: 
Halv sju skriver vi papper, huset är vårt! 
Jag svarar något i stil med
"Va?!?! Det kan du ju inte säga nu!!"
Jag tror inte ens jag visste att vi hade högsta budet utan trodde nog det var kört. 

Någon minut senare blir vi inkallade till ultraljudet. 
Jag får den där kalla geggan på magen och kort därefter ser vi profilen av vårt lilla frö på skärmen. 
Det är det finaste jag sett och det lilla pyret ligger med armen över huvudet och liksom vinkar till oss. 
Barnmorskan är dock väldigt tyst medans hon kör runt på magen.
Hon visar min urinblåsa minns jag och jag undrar varför, jag struntar väl i den. 
Sen säger hon; Det jag gör nu är att jag letar efter hjärtat, för att se om det slår. ...... och jag tror inte att det gör det tyvärr. 

Där och då blir allt helt svart och suddigt men vi blir vidareskickade på en extra läkarkontroll och får information om hur vi går vidare. 
Vi är inte hemma förns fem- halv sex och har alltså knappt en timme på oss att torka tårarna och åka iväg för att skriva papper på huset. 
Det kändes så konstigt och nästan meningslöst kommer jag ihåg, men jag är glad att vi gjorde det. 
Därefter åkte vi till våra föräldrar och berättade gråtandes om vårt husköp som äntligen blev av efter 1,5 års letande, samt om vårt ultraljud. 

Idag, samma datum ett år senare, har jag varit på BVC för mammasamtal och vägning och mätning för vårt lilla hjärta som blir 2 månader på fredag. 

Kroppen och livet är bra fantastiskt ändå. 
Man glömmer lätt det, även jag, trots det vi gick igenom.
Även om det ibland känns kämpigt att bära runt på henne hela dagarna eller sitta fast i soffan eller att inte få kväll tillsammans med A så är det ju det som är meningen. Hon är meningen med allt.
Meningen med livet. 
Och att hon är trygg och somnar gott i min famn är en välsignelse egentligen.
Vår älskade, fina, underbara lilla tjej ❤

Mors Dag

Idag har jag fått fira min allra första Mors Dag, och 8 veckor som mamma till vår lilla kråka. 

Nu börjar verkligen känslorna och kärleken svämma över ❤ 

Minns såväl denna dagen förra året, då jag åkte och grattade mamma på mors dag och vi hade ultraljud om 2 dagar och jag satt och funderade på om jag skulle berätta eller inte. 
Det gjorde jag inte. 
Vi var även på husvisning. 

Den dagen hade jag inte en aning om att vi två dagar senare skulle skriva kontrakt på huset, men även få ett hemskt besked på ultraljudet.
Men här sitter vi nu, ett år senare, i det där huset och med en underbar, frisk liten tjej. 

Så tacksam, och så fylld med kärlek till vår lilla skatt ❤

Chiamorning.

Gomorron!

Ledig måndag, yeay!
Men vad händer?! Sover 9-10h varenda lediga dag.
Jag läste en artikel om utmattningssyndrom härom dagen som en vän delat på fb.
Jag började fundera på om jag varit på väg men hunnit stoppa det, eller redan är förbi det.
Jag känner mig ganska lugn inombords och inte stressad alls, men jag kände igen mig i många av symptomen man får efteråt.
Såsom att man är trött jämt, oavsett hur mycket man sover, att saker inte känns kul längre, ingen motivation, att saker jag brukar tycka är roligt (tex baka) mest framkallar ångest och känns jobbiga för att jag "måste" prestera.

Jag tänker inte gräva ner mig och analysera detta mer för jag känner att jag bara har vissa "eftersymptom" och jag mår inte dåligt.
Men kanske att min semester kom precis i rätt tid i somras.
Kanske att veckan i Grekland fick mig att stanna upp, göra ingenting och komma ifatt mig själv, och att vårat hus väntade på oss när vi kom hem.
Efter en sommar som startade med ett stort svart hål så var det nog precis vad som behövdes, och vi hade verkligen världens bästa semester. Även om 2 veckor var lite lite.
Nåja, skenade iväg lite här nu hehe.
Men jag stannar nog sällan upp och funderar över hur jag mår egentligen. Däremot har jag lärt mig att säga nej och göra ingenting om det faktiskt är så jag känner. För inget är värt något och ingen tackar dig, och du är ändå inget roligt sällskap om du inte är helt hundra.

Meen, förbi allt det där.
Idag är det måndag, ledigt, snart ledig helg och idag ska jag hänga med A och lilla N en sväng!
Det blir en bra dag!