31:A Maj - Husköp, missfall & mammasamtal.

31:a Maj 2016 kommer jag aldrig att glömma. 

På morgonen gick vi in i en budgivning på ett hus så hela dagen var som en berg- och dalbana. 
Vi hade dessutom tid för ultraljud och kub-test på eftermiddagen och hade bestämt att vi skulle åka runt till våra föräldrar efteråt och äntligen berätta den glada nyheten. 

I väntrummet till ultraljudet får A ett samtal, vad jag tror är jobb, och sen frågar han när jag tror vi kan vara tillbaka från min mamma. 
Säger en tid men fattar inte varför han frågar då hans föräldrar inte skulle vara hemma förns senare. 
Efter en stund säger han: 
Halv sju skriver vi papper, huset är vårt! 
Jag svarar något i stil med
"Va?!?! Det kan du ju inte säga nu!!"
Jag tror inte ens jag visste att vi hade högsta budet utan trodde nog det var kört. 

Någon minut senare blir vi inkallade till ultraljudet. 
Jag får den där kalla geggan på magen och kort därefter ser vi profilen av vårt lilla frö på skärmen. 
Det är det finaste jag sett och det lilla pyret ligger med armen över huvudet och liksom vinkar till oss. 
Barnmorskan är dock väldigt tyst medans hon kör runt på magen.
Hon visar min urinblåsa minns jag och jag undrar varför, jag struntar väl i den. 
Sen säger hon; Det jag gör nu är att jag letar efter hjärtat, för att se om det slår. ...... och jag tror inte att det gör det tyvärr. 

Där och då blir allt helt svart och suddigt men vi blir vidareskickade på en extra läkarkontroll och får information om hur vi går vidare. 
Vi är inte hemma förns fem- halv sex och har alltså knappt en timme på oss att torka tårarna och åka iväg för att skriva papper på huset. 
Det kändes så konstigt och nästan meningslöst kommer jag ihåg, men jag är glad att vi gjorde det. 
Därefter åkte vi till våra föräldrar och berättade gråtandes om vårt husköp som äntligen blev av efter 1,5 års letande, samt om vårt ultraljud. 

Idag, samma datum ett år senare, har jag varit på BVC för mammasamtal och vägning och mätning för vårt lilla hjärta som blir 2 månader på fredag. 

Kroppen och livet är bra fantastiskt ändå. 
Man glömmer lätt det, även jag, trots det vi gick igenom.
Även om det ibland känns kämpigt att bära runt på henne hela dagarna eller sitta fast i soffan eller att inte få kväll tillsammans med A så är det ju det som är meningen. Hon är meningen med allt.
Meningen med livet. 
Och att hon är trygg och somnar gott i min famn är en välsignelse egentligen.
Vår älskade, fina, underbara lilla tjej ❤