Tack som fan!



Nu är min 24:e födelsedag snart över men jag är såå nöjd!
Oväntat många gratulationer, en fantastisk kväll med fina vänner (några saknades dock!), och en sambo som jag har lyckats bli alldeles nykär i.
Fint firande hos pappi igår och ännu ett firande hos mammi på torsdag att se fram emot.
Jag är fylld med kärlek.
Sommaren är här.
Jag mår bra.

Midsommarjag.





Så var jag. De andra får ni se en annan dag.
Nu är min man hemma och nu ska vi mysa och imorn är jag ledig.
Fy fan va skönt!

There is no place like home.

Hej mina vänner!
Nu är jag äntligen hemma från Askersund och årets midsommarfirande.
Hade en bra kväll igår och en skitseg dag idag.
C ville stanna kvar där uppe hos sina kompisar ikväll också så jag åkte hem själv. Jobbet kallar ju tyvärr imorgon.

Medans milen passerade hann jag tänka en hel del och bli lite sentimental.
När låten När Vi Gräver Guld kom på radion brast det.
Fan vilka fina vänner jag har
och vad jag saknar att umgås med dom, ha roliga kvällar och skapa nya minnen! Det är så synd att jobb och trötthet många gånger kommer ivägen för mig. Jag får fasen skärpa mig! Jag måste ju vårda guldet jag grävt fram!

Jag hann även tänka en del på C i bilen. Igår och idag upplevde jag en ny plats och nya människor. Människor jag vet älskar C. Människor som har varit en del av hans liv så himla länge. Människor jag inte alls vet vilket intryck dom fick av mig. Vad dom tyckte om mig. Om dom tyckte om mig.
Det var inte bara tankar jag hade i bilen utan redan innan vi åkte, medans vi var där och nu efteråt.
Idag var jag fruktansvärt trött och självkänslan inte den bästa. Jag ville bara åka hem såfort som möjligt. Jag kände mig inte alls bekväm där, med dom människorna idag. Inte för att jag inte tyckte om dom, utan för att jag inte visste vad dom tyckte om mig.
Att C sen ville stanna kvar istället för att åka med mig hem fick mig att verkligen förstå vad han offrat för mig. Han har bytt stad, lämnat sina vänner, lämnat sin familj. Han har lämnat sitt gamla liv. För mig.
Det hade jag nog aldrig klarat av.
Det är ju inte det att jag aldrig sagt till honom att jag är glad över att ha honom här. Men jag har nog aldrig riktigt förstått vad han gett upp.
Imorgon när han kommer hem ska jag allt säga honom ett och annat..

Vad jag mer insåg i bilen idag (fan vilken djup bilresa jag haft) var vart jag hör hemma. Det är här. I Jönköping.
Jag blev så varm i kroppen när jag närmade mig och skymtade sandbankarna.
Här har jag mitt hem, här har jag mina vänner, och här har jag min närmsta familj. Jag har även fått turen att ha mitt hjärta här. Det är ganska fantastiskt.

Hann inte ens parkera innan C ringde och frågade hur det hade gått.
Hann inte mer än att göra en statusuppdatering på facebook innan en vän hörde av sig.
Ni är underbara!