Min 2,5-åring.

 
Nämnde ju för ett tag sen att jag skulle skriva ett inlägg om Millie, så här kommer det.

Är ju, återigen, mest för min egen skull då man glömmer så himla fort, och för att det blir väldigt mycket Charlie just nu.
 
Men hennes 2,5-års kontroll på Bvc gick ju bra iaf.
Hon löste alla uppgifter, även om hon som alltid blir ganska blyg och tystlåten mot "främmande" människor och följde sin kurva ganska exakt, trots att det är ett helt år sedan vi var där.
 
I övrigt är hon så otroligt underbar just nu när hon börjat prata så mycket, och tänka och fundera och fråga vad saker är och varför. Sen är det ju ett himla tjat ibland också hehe.
Hon älskar Charlie och är alltid så snäll mot honom, även om hon den sista tiden börjat bli lite väl hårdhänt i kramar och lek, trots att vi sagt till henne.
Men det är nog mycket känslor i den där lilla kroppen just nu.
Dels har hon blivit mycket mer trotsig/sur/avvisande mot mig. Jag tror det är för att Charlie i princip alltid hänger på mig.
Väcker jag henne när hon sovit på dagen är han med, kommer hon på natten kan jag aldrig gå med henne för jag inte vet när C vaknar nästa gång, när jag hämtar på fsk hänger han på ena höften och de dagar hon är hemma ska ju han matas och sövas och bytas på, och försöker vi leka något på golvet kommer han antingen och river allt, eller klättrar på mig.
Och försöker vi leka någonting annat och jag inte bär på honom får jag ändå springa iväg var 10:e sekund och förhindra honom från att klättra på något eller halvt ha ihjäl sig.
Så det är nog mycket frustration kan jag tänka mig och hon har mer och mer blivit "pappas flicka" nu och börjat välja honom före mig.
Det är ju givetvis jättekul också, särskilt för honom, men det känns ju såklart i hjärtat eftersom det alltid varit hon och jag och jag nu måste åsidosätta henne fast jag inte vill.
Men jag vet, det är en kort period och vi kan ju redan börja ge oss iväg på saker själva.
 
Det har även krupit fram en extrem trots och även om vi har turen att ha en väldigt följsam och lätt dotter som oftast sköter sig exemplariskt så finns det stunder man inte förstår nånting.
Som varför hon vägrar klä på sig fast hon sagt att hon vill gå ut, eller varför en maträtt plötsligt inte duger trots att hon åt 2 portioner dagen innan, och ja, att det kan komma utbrott för i stort sett vad som helst om man råkar göra något fel.
Ni som är i samma sits vet väl. 
Ibland skrattar jag bara åt det och ibland vill jag slita mitt hår hehe. Särskilt när vi ska iväg.
 
Men över lag är hon verkligen en fantastisk liten person och så omtänksam, klok, lugn, ordentlig, rolig och tokig och det är så kul att kunna konversera med henne.
Sen får man såklart börja passa sig nu med vad man säger, och hur man beter sig, för hon ser. Hon lyssnar. Hon tar efter. Och hon återberättar. På gott och ont hehe.
(Shit, det börjar verkligen en ny grad av uppfostran nu. Det är nu man ska se till att det blir en fin människa och inte bara se till att hon överlever.)
 
Det känns helt ärligt lite jobbigt i hjärtat att jag "missar" så mycket av henne och av vår tid just nu då Charlie tar så mycket av min tid.
Jag vill liksom pausa hennes ålder innan hon blir för stor och vill komma ihåg allt roligt hon säger och gör. Tycker redan hon känns så stor många gånger.
Men, så försöker jag intala mig att om vi inte hade fått ett barn till just nu, så hade jag ju jobbat, och då hade jag träffat henne ännu mindre. Även om tiden med henne förmodligen hade varit mer kvalitativ, men som jag sa, snart är vi där igen.
Och jag veeet att jag kommer sakna den här tiden sen och vara nostalgisk trots att jag vissa dagar bara vill kasta in handduken och ge upp för att det inte känns som jag löser det.
Och de tillfällena kan man ju ibland visa sin frustration lite öppnare än man vill, och vad gör hon då?
Kommer fram och säger "jag älskar dig".
Underbara lilla människa.
♥