PauliineT

 

 

Så, nu har jag alltså varit mamma i strax över 5 veckor.

Jag känner mig fortfarande inte som en mamma, mer som en mjölkko isåfall hehe, som bara har lånat ett barn.
Jag kan liksom inte riktigt förstå att hon är vårt barn, att det var hon som låg i min mage och levde rövare och att vi har skapat henne. 

Och allra minst kan jag förstå att hon varit hos oss i 5 veckor redan.

Den där känslan folk beskriver; att det känns som att barnet alltid funnits hos oss, så känner jag nog inte riktigt än.
Det känns fortfarande väldigt nytt och lite förvirrande och omtumlande på något sätt.

 

Men - trots att hon bara är 5 veckor så har vi nästan (vet ju inte hur länge de fungerar) några rutiner.

Nätterna har fungerat jättebra från början vilket jag såklart är enormt tacksam för.

Vi hade som målsättning att hon skulle sova i egen säng om det fungerade, så vi har lagt henne där från start - i sitt nest - och det har gått jättebra.
Vi har värmt en vetekudde och lagt i hennes nest en stund innan vi lagt ner henne så det inte blir så stor skillnad från min famn till sängen. Ja, hon somnar hos mig efter amning innan vi lägger ner henne. Det ska vi väl försöka vänja av sen, men hon känns så liten än så det känns viktigare att hon är trygg och somnar gott just nu.

De första nätterna blev nog klockslagen lite olika, men sedan ett par veckor tillbaka somnar hon mellan 21 & 22 och sen vaknar hon ungefär var tredje timme för mat.

De senaste 2(?) veckorna vaknar hon dessutom ganska exakt 5:50, oberoende av om jag matat runt 4-5.
Då brukar hon få lite mat igen och ibland somnar hon om en stund, ibland inte.
Ibland har hon fått sova på mig den tiden om jag inte riktigt orkat gå upp, och då somnar hon alltid iaf.

 

De senaste, ungefär två veckorna med tror jag, har vi dessutom gått en promenad mitt på dagen och då sover hon nästan alltid 3h ute i vagnen.

Då får jag tid att äta lunch, dricka lite kaffe, plocka/tvätta/sitta i solen, ja ni förstår - egentid.

Hon gillar inte alltid att hamna i vagnen, så ibland får jag vända och gå några varv på baksidan (tycker inte om att ha henne skrikandes i vagnen ute på gatorna ifall det kommer folk), och ibland får jag ta upp henne och trösta henne och stå och vagga en stund och sen försöka på nytt. Jag är lite envis med den där promenaden så oftast lyckas det till slut.

Än så länge har jag bara gått 20-30min. Dels för att inte vara för långt hemifrån om hon vaknar och blir ledsen, och dels för att få lite längre stund "fri" hemma.

Nu känns ändå de där 3 timmarna ganska safe så snart ska jag nog ta en lite längre promenad.

Utöver hennes sovpass mitt på dagen är hon vaken nästan hela tiden. Hon somnar bara jättekorta stunder (10-30 min ungefär) och äter ungefär en gång i timmen eller efter 1,5 h. 

Hon kan ligga i babygymet 20-40 min ungefär, nån gång om dagen och vara nöjd, men annars är det som sagt mat eller bära runt lite på henne som gäller. Så dagarna försvinner väldigt fort och duscha brukar jag göra när A kommit hem, om jag inte ska göra något på dagen, då får jag göra det snabbt som attan precis när hon somnat och sen sminka mig lite i omgångar :)

Åka iväg har vi inte gjort så mycket än. Jag har varit iväg själv med henne 3 ggr hittills, en gång på BVC, hem till en kompis förra veckan och så en snabbis ner till blomaffären.

Jag har dragit mig lite för det eftersom det är så nytt och hon äter så ofta och kan bli ganska ledsen, men det är ju bara öva och åka till "säkra platser" de första gångerna, såsom föräldrar eller kompisar. Stan har jag inte gett mig ut på än, och inte heller mataffären. Ser liksom ingen anledning.

 

Magknipet har jag ju skrivit lite om innan, och det berodde ju troligtvis på de oljebaserade d-dropparna. Det var katastrof i 2 dagar (hon var otröstlig, kräktes, bajade dubbelt så många blöjor som vanligt, skrek så hon nästan inte fick luft) men planade sen ut 4-5 dagar senare.

De värsta dagarna gick det inte trösta henne förutom om hon fick vara hos mig. Konstigt nog tog hon napp de här två dagarna vilket hon inte gör annars. Hon klökar bara av den. Lite synd då jag ibland tror att hon bara är "tuttig" och inte hungrig. Nåja, det kommer väl det med.

Utöver det skriker hon bara när hon är hungrig eller lite missnöjd - och vill komma upp.

Innan hon "lärde sig" att leka i gymet var hon väldigt klängig och då använde jag en bärsjal jag fått låna av en kompis ganska mycket. Då somnade hon nästan alltid och jag fick armarna fria en stund.
Den har hon dock inte velat vara i det sista. Tror hon börjar bli för nyfiken och vill se lite mer.

 

Förra veckan hade vi någon "konstig" kväll då hon var jätteledsen och inte kom till ro alls. Det kändes som att hon hade magknip, men amning och blöjor fungerade som vanligt. Hon skulle vara på mig nästan hela tiden i två dagar och somnade inte som vanligt på kvällen, så jag vet inte om det var den här första utvecklingsfasen kanske? Hursom så gick det över.
Jag vill gärna hitta anledningar till saker, men det är ju en bebis, så att det händer nya saker hela tiden är ju inget konstigt. Bara min planeringshjärna som måste lära sig det :)

 

Sovpasset på 6h skrev jag ju om i helgen, men därefter har det varit som vanligt, bortsett från i natt, då hon bara åt en gång.
Hon började gny som vanligt strax efter 01 så jag gick upp och värmde kudden och kissade och sen när jag skulle gå in och plocka upp henne hade hon somnat om, så hon vaknade inte och åt förns 2:45 sen. och så 5:50 nästa gång. Kanske börjar hon sova över en matning snart? Eller så var det bara något hittepå inatt hehe. Vem vet.

 

Åter till lilla hjärtat självt så har vi börjat lära känna henne ganska bra.
Man känner igen hennes miner, vet vissa saker som får henne att skratta, hör lite skillnad på "krokodilgråt" och hungergråt.

Hon är med väldigt mycket, följer med och fäster blicken, skrattar, jollrar för sig själv i gymet, viftar och sprattlar. Hon håller upp nacken och huvudet väldigt stadigt när man bär henne, men har fortfarande lite svårt att vända på det om hon ligger på mage (jag måste öva med henne mer). 

Hon är en fantastisk liten varelse och hon är jättesnäll och jag tror att vi ska vara väldigt tacksamma över att allting fungerar så bra, särskilt nätterna.
Det är ju det enda vi vet, så självklart känns vissa saker jobbiga ibland, och allt kan ju ändras både en och hundra gånger, men det finns ju de som har det riktigt kämpigt.

Så hur jävligt det än var att börja försöka utan att det tog sig, och sen genomgå det där hemska missfallet, så var det verkligen henne vi väntade på.
Det måste funnits en anledning till allt - och det var hon - vår underbara lilla tjej.

Vi älskar henne så otroligt mycket redan, men jag är ganska säker på att, jag iaf, kommer ha en såndär växande kärlek som utvecklas i takt med att hon gör det ♥

 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Nu blev det ganska långt och förmodligen osammanhängade som vanligt när min hjärna skenar iväg, men här har jag lite att titta tillbaka på, för min egen skull om inte annat.

Och det här är absolut inget rätt eller fel inlägg, utan det här är hur det fungerar för oss och hur jag upplever det.
Det är inte ens säkert att A ser likadant på allt, men det är min blurriga amningshjärnas intryck av det hela.

Jag har inte heller läst på något om att ha barn egentligen och än så länge gör vi bara vad som känns bra och fungerar för oss.
Uppfostran, principer och regler finns det tid för längre fram, men sitter ni inne på tips om något särskilt eller bara vill skriva en rad är det givetvis välkommet :)

 

Kram!